Finca Loranque, en kulturmärkt bodega med charm

<07 november 2009, kl 12:24 av  
Postat i: Artiklar | 10 575 visningar

Nya intressanta utflyktsmål för oss som bor eller besöker Madrid. Bjud dina vänner på en vinprovning och gourmet-lunch i oslagbar omgivning.

Finca Loranque är en stor lantgård en mil från Toledo intill byn Bargas. Sista biten kör man på grusväg, där rapphönsen ilar över vägen. En smal bro leder över ån Guadarrama och snart syns de välskötta vinodlingarna, med prydligt uppbundna plantor på båda sidor om vägen som leder fram till den stora vita byggnaden som sluter sig kring flera innergårdar i typisk toledansk stil från 1700-talets slut. Nu kulturmärkt: Bien de Interes Historico Artístico.

Här byggde greven av Floridablanca gården med bodegan. Hade han en pastoral dröm om att lämna det hektiska livet kring Carl III och senare Carl IV och dra sig tilbaka hit? Vem vet? Garnacha odlades i vingårdarna, som faktiskt producerat vin åtminstone från 1000-talet, enligt dokument från tiden där man skriver om: “Stora vingårdar med de bästa vinstockarna”/ “Grandes pagos de los mejores cepas”.

Sedan 1990-talet ägs fincan av familjen Díaz Bermejo, som tog över gården med ambitionen att återuppta vinproduktionen som då hade legat nere sedan 1950-talet. Man bestämde sig för att producera vin av högsta kvalitet och därför anlitades framgångsrika Compañia de Vino Telmo Rodríguez. Efter analys av de olika jordtyperna och lägena bestämdes att släppa de gamla vingårdarna och odla nytt på 42 hektar av sorterna: syrah, tempranillo, cabernet sauvignon och merlot.

Vinklasarna gallras för att behålla de bästa, som sedan skördas och rensas för hand. Högst en timma tar det mellan skörd och avstjälkning. Jäsning i slutna tankar av rostfritt stål och lagring på ekfat av bästa kvalitet. Den kulturmärkta bodegan från 1700-talet med ståtligt trätak har utmärkt ventilation som håller temperaturen nere under heta sommardagar. Väggarna av adobe bidrar också till jämn temperatur och luftfuktighet. Bakom de nya specialritade stålcisternerna står de gamla lerkrukorna från förr i tiden kvar som stämningsskapare.

Vinet från Finca Loranque finns nu ute på marknaden och har av vinexperterna fått lysande kritik och är med bland de 100 bästa i Spanien.

Familjen Díaz Bermejo vill inte bara göra fint vin utan vill också visa upp sin rofyllda gård för personer intresserade av vinkultur. Därför har man vackert och ändamålsenligt inrett en sal för vinprovning. Skulle man sedan vilja stanna kvar för lunch eller middag finns eget resturangkök och matsalar där gourmetmat lagas på beställning.

Klicka på minatyrbilderna nedan för att se dom större, eller välj bildspel. För att se hela bildtexten, för musen över fotona.


Text: Eva von Malmborg
Foto: Monica Andersson

 

Man blir mottagen som en nära vän. Hur länge kan det hålla i sig? Skynda dit och njut av hjärtligheten. På de stora turistbodegorna har detta mottagande sedan länge försvunnit.
För vägbeskrivning se www.fincaloranque.com
Alla besök måste reserveras genom Sr. Lorenzo Ginés Fernándes: Tel: +34-925-590316.

Madrids stadsvapen

<25 november 2008, kl 16:09 av  
Postat i: Artiklar | 61 445 visningar

När man kommer till Madrid frågar man sig genast varför alla taxibilar kör omkring med en bild av en björn som försöker plocka äpplen.
Det verkar finnas lika få björnar och äppelträd här som isbjörnar i Stockholm.


Man får veta att detta är stadsvapnet och det är inga äpplen utan smultronträdets bär, “madroño”, som björnen vill ha.

Smultronträdet, arbutus unedo

Smultronträdet, arbutus unedo
Foto: Monica Andersson

 

Forskar man vidare får man reda på att björnen för första gången figurerar år 1212 på det baner madridborna bar i den stora uppgörelsen mellan morer och kristna vid Navas de Tolosa. På den tiden fanns det gott om björn i trakten men inga smultronträd!

Baneret från 1212 visar en betande björn med sju stjärnor på kroppen i form av stjärnbilden Lilla Björn, “La Osa Menor“. I gamla handskrifter skriver man björnen som “la osa”, dvs i feminin form. Det är alltså fråga om en björnhona som är ute och plockar sagobär.

I en marktvist år 1222 mellan kyrka och stad, fick kyrkan betesmarkerna och staden skogen och jakten. Kyrkan behöll då på sitt baner den på alla fyra gående björnhonan, medan stadens björn fick resa sig mot smultronträdet och stjärnorna blev åttkantiga och placerades runt om i ett band.

Nuvarande stadsvapenNär Madrid blev huvudstad, år 1561, kröntes vapenskjölden. Man kom att lägga till och ta bort symboler, men idag är stadsvapnet nästan identiskt med det från år 1222, bara lite fulare, tycker Joaquín Carrascosa, som skrivit en bok om Madrids vapen. Han vill få tillstånd en omarbetning av den nuvarande formen så att den återtar sin mer kvinnliga form, som bättre passar en björnhona. Stjärnorna ska dessutom åter bli åttkantiga, så att de inte förväxlas med militär rangordning eller EU-stjärnor.

Nog får man hålla med om att Carrascosas förslag är mer tilltalande, se illustration längre ner.

Smultronträdet, arbutus unedo, är ett städsegrönt träd eller buske med vackert bladverk, ljungliknande blommor samtidigt med gulröda bär, som vid behov kan utgöra ett viktigt näringstillskott även för oss människor, trots sin fadda smak och berusande effekt vid stor konsumtion.

Den är hemmahörande i sydeuropa och på Irland.

Av bären görs “aguardiente” (brännvin). Odlas annars för prydnad.

Förslag till nytt vapen
Carrascosas förslag till nytt stadsvapen

Text och foto: Eva von Malmborg

Artikeln lades ut första gången år 2000.

Arkeologiska parken i Carranque

<25 november 2008, kl 13:16 av  
Postat i: Artiklar | 4 814 visningar

Arkeologiska parken i Carranque:
Ett överraskande storslaget och naturskönt utflyktsmål

Några mil sydväst om Madrid vid Guadarramaflodens idylliska stränder, dit landets byggnadsboom ännu ej har nått, kan man se resterna av Spaniens äldsta Mariakyrka, ett romerskt palats och ett nymftempel. Dessutom finns ett nytt museum med modeller av byggnaderna, så som de såg ut när de byggdes runt 380 e kr, liksom ett stort antal föremål som grävts fram på platsen.

En ny graciös gångbro tar besökaren över Guadarramafloden Från Madrid åker man mot Toledo, vid Illescas kör man västerut mot Carranque, som man kör igenom och därpå fortsätter västerut 6 km tills vägen tar slut. Parkeringsplats finns och en ny graciös gångbro tar besökaren över Guadarramafloden. En poppellund skymmer sikten, men snart kommer man fram till museet, som ser ut som en nybyggd romersk villa. Här får man snabbt och behändigt information om fyndplatsen via en video och genom de upphittade föremål, som finns utställda och de utmärkta modellerna av byggnaderna, så som man tror de såg ut från början.
Basilikans gavel

Basilikan
Väl preparerad vandrar man ut på fältet och det första man ser är basilikans gavel och de marmorpelare, som fördes ända från Turkiet och Grekland för att pryda huvudporten till iberiska halvöns första kristna kyrka – en oerhörd lyx, som bara en kejsare eller hans närstående kunde kosta på sig. Dyrbara byggnadsmaterial som egyptisk porfyr och monumental storlek pekar inte bara på kejserligt samband utan att det är frågan om en en martyrkyrka och en viktig begravningsplats. Av fynden i marken har man kunnat visa att kyrkan använts som kultplats och begravningsplats både under senromersk och västgotisk tid. Av arabiska inskrifter på marmorpelarna kan man se att även araberna var här efter år 811. På 1000-talet intog en tempelriddarorden platsen, men så småningom blev endast en eremitboning kvar. Under början av 1900-talet övergavs även denna och folk i trakten började stjäla byggnadsmaterial från kyrkan. Man använde till och med sprängmedel för att få den välbyggda basilikan att falla!
Nymfeum

 

Nymfeum
Fortsätter man mot det romerska palatset ser man en ruin som en gång var ett nymfeum, ett litet tempel med fontän till vattennymfernas ära. Så ännu lever de gamla gudarna kvar.

 

 

Det romerska palatset
Hela fyndplatsen är idag täckt av takDet romerska palatset med sina praktfulla salar, atrium, bad med rinnande kallt och varmt vatten, golvvärme och vinkällare var inte bara byggt för ägarens bekvämlighet utan också för att imponera på besökare från när och fjärran. Bortom palatset bodde tjänarna och slavarna.Idag blir man särskilt imponerad av mosaikerna på golvet som tålt tidens tand. De kommer från tre olika mästare och visar olika klassiska motiv. Hela fyndplatsen är täckt av tak. En bekväm gångled för besökaren runt och belysningen gör mosaikerna levande. Man visar tydligt vad som är rekonstruerat och vad som är autentiskt.

Mosaik i sovrummet, cubiculum
I sovrummet, cubiculum, finns en inskrift i mosaiken, som talar om, att det är Materno, som byggt detta hus. En revolutionerande upptäckt för arkeologerna, som nu kan arbeta med hypotesen att det är Materno Ciniego det rör sig om, Kejsar Theodosius den Stores farbror, prefekt över det östliga pretoriet i det romerska riket. Båda kommer från Segovia.

Theodosius var den som införde kristendomen i det romerska imperiet och Materno var kristendomens förste inkvisitor, som nitiskt förstörde hedniska helgedomar under sin tid som prefekt. Efter sin död år 388 begravdes han i samma kyrka som Kejsar Konstantin, men hans fanatiska hustru Acantia förde hans rester ett år senare till fots ända till Iberiska halvön, där allt tyder på att han begravdes i sin egen Mariakyrka.

 

Mosaik från Oecus - mottagningssalen, myten om Adonis död

Detaljer från mosaikgolven:

Till vänster: från Oecus, mottagningssalen – myten om Adonis död.

Nedan: Oceaneo, den romerska vattenguden.

Oceaneo, den romerska vattenguden

 

 

 

Det är rofyllt att sitta i picknicklunden...

 

 

 

Picknicklunden

Efter denna promenad kan man gärna slå sig ner i picknicklunden. Det är rofyllt att sitta där och höra fåglarna sjunga, medan man packar upp sin matsäck och häller upp lite gott vin och kanske tänker sig tillbaka så där 1700 år i tiden och undrar:

Varför valde man just denna plats för dessa magnifika byggnader? Var det kanske här den stora romerska vägen mellan Merida och Zaragoza korsade vägarna i nord-sydlig riktning?

Var det kanske här den försvunna romerska staden Titulcia låg?

Vad visste bonden Samuel López Iglesias om sin hemtrakts historia och legender när han år 1983 plöjde sin jord och stötte på ett romerskt mosaikgolv?

De arkeologiska utgrävningarna pågår sedan dess på båda sidor om Guadarramafloden och kanske kommer nya stora upptäcker att presenteras framöver.

 

Faktaruta:
Parque Arquelógico de Carranque, Toledo, Spanien.
Tel: +34-92 559 20 14
Hemsida: (på spanska) www.turismocarranque.com
Vägbeskrivning:
Det finns tre olika sätt att ta sig till den arkeologiska parken:
– Från Madrid, ta motorvägen mot Toledo (A42). Vid km 35, ta av mot Illescas och sedan mot Ugena på väg CM-4008.
– Från väg M 404 mellan Serranillos del Valle och Griñon (båda ligger i Madridprovinsen), ta av vid km 17 mot Carranque på väg M-415 och CM 4008.
– Från väg CM 4004 i Cedillo del Condado, ta av vid km 18 i riktning mot El Viso de San Juan och Carranque. Från byn Carranque är det skyltat fram till parken.
Öppettider:
15 april – 30 september: 10:00–21:00.
1 oktober – 14 april: 10:00-18:00.
Måndagar stängt.

 

Text: Eva von Malmborg

Foto: Monica Andersson

Senast uppdaterad: 2005-03-07

La Trashumancia – ett omistligt arv

<24 november 2008, kl 14:49 av  
Postat i: Artiklar | 8 908 visningar

En modern fåraherde I årtusenden har de iberiska fåraherdarna varje år fört sina djur upp till svalka och friska beten i bergen norrut för att undfly sommarens torka och värme i de södra delarna, för att med höstregnen återvända till dalarna söder ut.

På så vis växte ett omfattande vägnät fram som band ihop de norra och sydliga delarna av landet, och som delvis har bevarats till våra dagar som ett omistligt arv. Vägnätet, som är mer än 10 000 mil långt och upptar 1% av landets yta, reserverades på 1200-talet genom ett kungligt beslut för “La Trashumancia”, de årliga boskapsförflyttningarna.

Längs dessa uråldriga vägar finns ruiner från iberiska bosättningar, vattenhål och källor, kyrkor, byar och städer vars gator är ursprungliga boskapsvägar. Från 1200-talet fram till 1800-talet har hjordar på upp till 5 miljoner djur, mest merino-får, varje vår och höst förflyttats på vägarna, och på så vis skapat relationer mellan norr och söder av stor ekonomisk, kulturell och social betydelse.

Ekologisk aspekt
Även den ekologiska aspekten av La Trashumancia har varit viktig, då den inneburit ett optimalt utnyttjande av naturresurserna med en minimal energiförbrukning, eftersom djuren går för egen maskin och betar på “las cañadas”, som inte är små stigar utan har en bredd på 75 meter.

Trashumancia finns i många länder, men på den iberiska halvön har den haft särskild stor betydelse pga det speciella klimatet och ortografin: en lång torrperiod från maj till oktober och två stora centralplatåer som skiljer de bergiga delarna i norr – gröna under sommaren men snötäckta under vintern – från dalarna i söder – förtorkade på sommaren men mycket bördiga under vintern.

La trashumancia förhindrade att stora områden blev upplöjda och att stora, mycket ömtåliga landområden eroderades. Boskapen gav gödning åt marken, höll landskapet öppet och bidrog på så vis till bättre kontroll av skogsbränder. Dessa betesmarker gav dessutom en mångfald av växter, som är bland de högsta i världen med mer än 40 olika arter per kvadratmeter. Av denna mångfald levde en mängd djur som harar och kaniner som i sin tur födde det iberiska lodjuret och kungsörnen. Trashumancia var också till fördel för slättlandsfåglar som trappfågel, stäpphöna, järpe, rördrom etc, som kunde häcka på vår och sommarutan risk för att boskapen förstörde deras bon. Även björnar, vargar, svartgam, brungul gam, asgam och lammgam var beroende av Trashumancia för sitt överlevande.

Ett systems förfall
Under 1900-talet blev det vanligt att göra förflyttningarna med bil eller tåg samtidigt som herdeyrket blev mindre populärt och hjordarna blev mindre. När rätten till vägarna inte bevakades blev de snart överbyggda av hus och bilvägar mm. Ett urgammalt system tycks vara på väg att försvinna till många människors förskräckelse.

Puerta de Alcalá, MadridFåraherdarna demonstrerar för sina rättigheter till sitt uråldriga vägnät, “Cañadas Reales”, och för att återinföra de traditionella årliga boskapsförflyttningarna, “La Trashumancia”.

De har kommit på sin urgamla boskapsväg som faktiskt går mitt i centrala Madrid. Här på bilden förbi Alcaláporten, vägen fortsätter sedan till Puerta del Sol, Madrids mittpunkt.

Projekt 2001
För att återinföra Trashumancia, för att verka för bevarandet av las cañadas och av inhemska boskapsraser, att skapa arbetstillfällen på landsbygden och att visa på landsbygdens sociala, kulturella och ekologiska betydelse grundades “Proyecto 2001” med stöd av bl a Europeiska Naturarvsfonden. Man har nu organiserat Trashumancia sedan 1993 och ska fortsätta till år 2001 – om pengarna räcker!

För den som bryr sig så går det bra att stödja detta projekt. Man kan finansiera t ex ett får för 10.000 pesetas (ca 500 kr) eller 250 kvadratmeter betesmark för 5.000 pesetas. Då får man titeln Hedersherde/herdinna av de Kungliga Fårvägarna. Inte så illa!

Bevarandet av La Trashumancia och las cañadas innebär givetvis en väldig potential för en växande turism på landsbygden, detta i ett land där turismen är den största näringsgrenen. Till las cañadas har alla rätt, till skillnad från de angränsande privatägda landområdena.

Boskapsvägarna – Cañadas reales

Karta över boskapsvägarna

A Zamorana

B De la Plata

C Leonesa

Occidental

D Leonesa Oriental

E Segoviana

F Riojana

G Soriana Oriental

H Solrana Occidental

I Conquense – Murciana

J Del Reino de Valencia

Cañadas Navarra

1 De Andía

2 de las Provincias

3 De Salazar

4 De los Roncaleses

Cañadas Aragó

5 De las Cinco Villas

6 De Aínsa

7 De Viñamala

8 De Ordesa

9 Del Moncayo

10 De Albarracín

Cañadas Cataluña

I Aranense

II Oscense

III Leridana

IVLeridano-tarraconence

V Gerundense

 

Text och foto: Eva von Malmborg

Artikeln lades ut första gången år 2000.

Spaniens röda guld

<24 november 2008, kl 13:11 av  
Postat i: Artiklar | 9 472 visningar

saffranskrokusenI tusen år har saffranskrokusen odlats i Castilla La Manchas kalkfattiga torra jord. Araberna startade upp odlingen, som spanjorerna sedan gjorde till sin.

Sedan urminnes tider har saffran använts av kulturfolken kring Medelhavet för sin väldoft, sin smak, sina medicinska och färgbeständiga egenskapers skull. Ofantligt dyrbart har det alltid varit.

Saffranet får man av blommans tre pistillmärken som innehåller en eterisk olja och det gula färgämnet krocetin. För ett kg rostad saffran går det åt bortåt 200 000 blommor.

Odlingen sker på små tegar som mäter 1-12 celemines. (1 celemine = 533 m2). Lönearbetare fick en celemin gratis för att odla för eget bruk. Ofta blev det saffransodling eftersom det var lönsamt. Man klarade av att sköta den lilla plätten med familjens hjälp på fritiden.

För att odla krokusen måste man hålla jorden luckrad och ren från ogräs, sorkar och andra gnagare. Lökarna planteras i rader på försommaren vart fjärde år. Lite naturgödsel och två rotblötor om året, höst och vår.

Kommer höstregnet som det ska börjar man skörda den 15 oktober: “Para Santa Teresa, la Rosa en Casa“. Santa Teresa firas ca 15 oktober och då skall blommorna bäras in. En bråd tid börjar. Alla som kan komma ifrån i familjen hjälper till. Skördetiden vara i ungefär tre veckor.

Innan daggen försvunnit plockar man dagens blommor och samlas sedan kring köksbordet för att rensa pistillmärken från resten av blomman. Så rostas den röda högen av trådar sakta över eld i 15 minuter tills 80% av vattnet försvunnit. Då packas högen och vägs och värderas.

Konkurrens
Den spanska saffransproduktionen minskar dock i rasande fart. Det är helt enkelt inte värt besväret längre. Torkan har gjort sitt, men värst är den ökade konkurrensen från framför allt Iran, som pressar priserna långt under det acceptabla för en EU-bonde. Han behöver minst 100.000 pesetas/kg men erbjuds ca 70.000 medan Iran exporterar för 45.000, visserligen med betydligt sämre kvalitet, men ändå!

Vad kan man då göra för att vända denna utveckling? Modernisera den urgamla hanteringen är enda utvägen, säger man i Consuegra. Hjälp med bevattning, framtagande av bättre plantor och fortsatt utveckling av kvalitetskontrollen är några önskemål, varav en del redan är förverkligade.

Saffransfest
I väntan på bättre tider kan man förströ sig genom att gå på “Fiesta de la Rosa del Azafrán“. Den stora saffransfesten i Consuegra anordnas varje år i slutet av oktober sedan den instiftades för över 30 år sedan av Francisco Dominguez Tendero, stadens kulturpersonlighet och festens “pregonero“. (Den som kungör festligheten).

Bakgrunden är spektakulär med berget, borgen och väderkvarnarna. Detta är Don Quijotes hemtrakter. (Mer tips om denna trakt hittar du på sidan: Weekend på La Mancha).

Hit kommer krokusblommerensare från när och fjärran för att tävla om vem som rensar snabbast. Man väljer en saffransdrottning bland traktens unga flickor. Kanske uppförs zarzuelan “La Rosa del Azafrán” av Jacinto Guerrero. Där bjuds på musik, dans och fyrverkeri. Dessutom låtar man en av de berömda väderkvarnarna, “Sancho“, mala mjöl för fred i världen. Det är bara vid detta tillfälle som “Sancho” tas i bruk.

Text och foto: Eva von Malmborg

Artikeln lades ut första gången år 2000.

Tidigare »