Weekend på La Mancha

Upplev lite mindre turistiska platser vid sidan av de allra bredaste allfartsvägarna dit utflyktsbussarna inte letar sig så ofta.

Vad sägs om en utflykt till La Mancha, ca 20 mil söder om Madrid, i sällskap med Don Quijote?

Några av väderkvarnarna i Campo de Criptana.

Enligt en gammal legend som berättas på La Mancha, sålde en ung kvinna sin själ till djävulen och hade ett förhållande med honom. Ur detta föddes en flicka som, när hon växte upp, visade sig vara sin fars verkliga dotter och ägnade sig åt systematisk miljöförstöring. Hon brände ner de skogar som då fanns och torkade ut vattendragen. Endast väderkvarnarna lämnade hon ifred, eftersom vingarnas rörelser på natten påminde henne om faderns rike.

Den som på allvar har gjort La Manchas kvarnar odödliga är dock inte djävulens dotter utan den store Cervantes med sin berättelse om riddaren Don Quijote de la Mancha som stred mot dem som om de vore jättar.

I Campo de Criptana finns de förnämsta väderkvarnarna bevarade. Där står ännu tio av traktens ursprungliga 32 kvarnar med anrika namn som Burleta, Quimera, Garcilaso. Vissa kan man besöka, t ex den allra äldsta Infanto som är från 1500-talet och har bevarats i sitt ursprungsskick. Platsen framför porten är idag en traditionell samlingsplats för byns äldsta, som man hittar i klungor, småpratande i solskenet.

Campo de Criptana har också bevarat det gamla klostret, El convento del Carmen och La Iglesia de la Asunción. Den lilla byn består av små vita hus med inbyggda gårdar och smala gator och gränder.

Här befinner vi oss på don Quijote de la Manchas verkliga väg. Alla byar i trakten har anknytning till Cervantes.

Arton kilometer bort ligger El Toboso med flera stora palats, varifrån man säger att Dulcinea (hans hjärtas dam) kom och vars hus, beskrivet av författaren, finns bevarat i restaurerat skick i byns utkanter. Det finns ett viktigt Cervantes-bibliotek med översättningar från hela världen och med en bisarr samling av diktator-signerade bokexemplar, bl a av Stalin, Hitler och Mussolini.

Kyrkan i El Toboso är beskriven i boken och byns kloster är också så monumentalt att det ibland kallas La Manchas Escorial. Samhället är en av de få som fransmännen lät vara i fred vid sin invasion, enligt folkmun tack vare att de hade läst om Don Quijote.

Inte så långt därifrån ligger Quintanar de la Orden varifrån Cervantes hämtade några andra litterära figurer. Byn har ett enormt torn, helt utan proportion till byns storlek, och en tjurfäktningsarena från 1300-talet.

Åtta kilometer bort ligger en viktig järnvägsknutpunkt med det stolta namnet, Alcázar de San Juan. I byn finns ett antal kyrkor, t ex Santa María la Mayor, Santa Quiteria och San Francisco, klostret Santa Clara och palatset Gran Prior de los Hospitalarios samt flera bodegor från 1500-talet.

I närheten ligger något så ovanligt för Spanien som flera naturliga sjöar, Las Yeguas, Los Pajaros, Los Carros etc.

Därefter kan man fortsätta vidare till Herencia där ett gott tips är att stanna upp och köpa god ost från trakten och samtidigt titta på ett par intressanta kyrkor: La Merced och La Inmaculada Concepción. Byns väderkvarn heter Maritornes.

Slutligen är Puerto Lápice värd att nämna. Där sägs det att Don Quijote dubbades till riddare. Byn rymmer en mycket välbevarad gammal gård, som idag är ombyggd till restaurang, Venta de Don Quijote.

Text: Ingela Brandberg – Foto: Monica Andersson

Artikeln lades ut första gången år 2000.

“Undervägs varsnade de trettio eller fyrtio väderkvarnar som låg där på slätten, och när Don Quijote väl fick syn på dem sade han till sin vapendragare: “Lyckan fogar våra saker bättre än vi kunde önska, ty där borta ser du, käre Sancho Panza, hur trettio om ej flera hiskeliga jättar kommer emot oss. Med dem tänker jag ge mig i strid och ta livet av dem alla, och med det byte vi får av dem skall vi grundlägga vår rikedom. Ty det är en ärlig kamp, och vi gör Gud en stor tjänst om vi från jordens anlete bortskaffar ett så ont yngel.”

“Vilka jättar?” sade Sancho Panza.

– “De som ser där borta”, svarade hans herre, “de där med de stora armarna, som hos somliga kan vara nära två mil långa.”

– “Ers nåd skall se “, svarade Sancho, “att de som syns där borta inga jättar är, utan väderkvarnar, och det som ser ut som armar är vingarna som svängs omkring av vinden och sätter kvarnstenen igång.”

– “Det märks”, svarade don Quijote, “att du inte är hemmastadd i sådant som rör äventyr. Det är jättar minsann, och är du rädd så laga dig undan och läs dina böner, ty jag skall inlåta mig med dem i en grym och farlig strid.”

Sägande detta sporrade han sin häst Rosinante…”

Ur El ingenioso hidalgo Don Quixote de la Mancha av Miguel de Ceruantes Saauedra.
Tolkad, förkortad och stilistiskt bearbetad av Edvard Lidforss
Forums förlag: ISBN 91-37- 10250-8

Spaniens röda guld

I tusen år har saffranskrokusen odlats i Castilla La Manchas kalkfattiga torra jord. Araberna startade upp odlingen, som spanjorerna sedan gjorde till sin.

Sedan urminnes tider har saffran använts av kulturfolken kring Medelhavet för sin väldoft, sin smak, sina medicinska och färgbeständiga egenskapers skull. Ofantligt dyrbart har det alltid varit.

Saffranet får man av blommans tre pistillmärken som innehåller en eterisk olja och det gula färgämnet krocetin. För ett kg rostad saffran går det åt bortåt 200 000 blommor.

Odlingen sker på små tegar som mäter 1-12 celemines. (1 celemine = 533 m²). Lönearbetare fick en celemin gratis för att odla för eget bruk. Ofta blev det saffransodling eftersom det var lönsamt. Man klarade av att sköta den lilla plätten med familjens hjälp på fritiden.

För att odla krokusen måste man hålla jorden luckrad och ren från ogräs, sorkar och andra gnagare. Lökarna planteras i rader på försommaren vart fjärde år. Lite naturgödsel och två rotblötor om året, höst och vår.

Kommer höstregnet som det ska börjar man skörda den 15 oktober: “Para Santa Teresa, la Rosa en Casa“. Santa Teresa firas ca 15 oktober och då skall blommorna bäras in. En bråd tid börjar. Alla som kan komma ifrån i familjen hjälper till. Skördetiden vara i ungefär tre veckor.

Innan daggen försvunnit plockar man dagens blommor och samlas sedan kring köksbordet för att rensa pistillmärken från resten av blomman. Så rostas den röda högen av trådar sakta över eld i 15 minuter tills 80% av vattnet försvunnit. Då packas högen och vägs och värderas.

Konkurrens
Den spanska saffransproduktionen minskar dock i rasande fart. Det är helt enkelt inte värt besväret längre. Torkan har gjort sitt, men värst är den ökade konkurrensen från framför allt Iran, som pressar priserna långt under det acceptabla för en EU-bonde. Han behöver minst 100.000 pesetas/kg men erbjuds ca 70.000 medan Iran exporterar för 45.000, visserligen med betydligt sämre kvalitet, men ändå!

Vad kan man då göra för att vända denna utveckling? Modernisera den urgamla hanteringen är enda utvägen, säger man i Consuegra. Hjälp med bevattning, framtagande av bättre plantor och fortsatt utveckling av kvalitetskontrollen är några önskemål, varav en del redan är förverkligade.

Saffransfest
I väntan på bättre tider kan man förströ sig genom att gå på “Fiesta de la Rosa del Azafrán“. Den stora saffransfesten i Consuegra anordnas varje år i slutet av oktober sedan den instiftades för över 30 år sedan av Francisco Dominguez Tendero, stadens kulturpersonlighet och festens “pregonero“. (Den som kungör festligheten).

Bakgrunden är spektakulär med berget, borgen och väderkvarnarna. Detta är Don Quijotes hemtrakter. (Mer tips om denna trakt hittar du på sidan: Weekend på La Mancha).

Hit kommer krokusblommerensare från när och fjärran för att tävla om vem som rensar snabbast. Man väljer en saffransdrottning bland traktens unga flickor. Kanske uppförs zarzuelan “La Rosa del Azafrán” av Jacinto Guerrero. Där bjuds på musik, dans och fyrverkeri. Dessutom låtar man en av de berömda väderkvarnarna, “Sancho“, mala mjöl för fred i världen. Det är bara vid detta tillfälle som “Sancho” tas i bruk.

Text och foto: Eva von Malmborg

Artikeln lades ut första gången år 2000.

Vinbataljen i Haro

Vinkrig i La Rioja
För er med barnasinnet kvar:

Batalj i Haro med vindamejeanne

Vill man vara med om en riktigt saftig, spansk fiesta ska man vara i Haro, La Rioja, den 29 juni på morgonen. Då drar en procession genom stadens gator. I täten rider borgmästaren med fana och efter kommer Haroborna, vitklädda med röda scarfs och bär på krus, flaskor, damejeanner, ja hela besprutningsdunkar fyllda med vin. Ungdomarna dominerar men alla åldrar syns. Man vandrar eller åker dryga halvmilen till ett berg med ett kapell där en mässa hålls.

Sedan brakar det hela loss. Alla sprutar vin på alla. Besprutningsdunkarnas bärare kan fullständigt ösa vin över sina offer, men det är fusk. Det ska vara botas, läderflaskorna. Snart är alla vackert rosafärgade, håret hänger och skorna klafsar, men alla ser väldigt glada ut, särskilt de som tänder brasor och plockar fram vin och tapas.

Tillbaka i Haro samlas man på tjurfäktningsarenan, där stadens ynglingar kan visa om de är viga och modiga. In rusar den ena ilskna kvigan efter den andra och jagar allt de ser. Då står den orädde kvar, inväntar ögonblicket och när kvigan just ska slå hornen i honom hoppar han bock över henne! En dråplig lek med livet. Bakgrunden till vinbataljen, som avslutar en hel vecka av “fiesta” i Haro, är en obegriplig besittningstvist.

Bestämmer man sig för att åka dit kan man gärna komma ett par dagar innan för att njuta av de vackra omgivningarna, klostren, fiestan och bodegorna. En av de mest gedigna bodegorna är La Muga som ägs av familjen Muga. Här görs kvalitetsvin på hantverkmässigt sätt med äggviteklarering och eget tunnbinderi. Efter att ha blivit guidad runt av någon av familjemedlemmarna, provsmakat några av vinerna och gjort sina inköp blir man kanske inbjuden till deras tapashörna efter vinbataljen. Där bjuds de bästa tapas och härligt Mugavin.

Sr. Muga med porron

Text och foto: Eva von Malmborg

Artikeln lades ut första gången år 2000.

Fascismen lever i Spanien…

Den 20 november år 2000 var det 25 år sedan General Franco dog.

Vid en begravningsmässa den 18 november i samband med Francos dödsdag samlades ett 1000-tal fascister vid basilikan i Valle de Los Caídos – de stupades dal.

Vägen upp till de stupades dal var kantad av spanska flaggor och bilder av “El Caudillo” Franco.

Kön till begravningsmässan var lång och deltagarna blandade. Ovanligt många ungdomar och skinheads fanns på plats. Tanken på att dessa vuxit upp i en demokrati gör det hela lite skrämmande.
Dessutom kom en grupp tyskar som blivit inbjuda av stiftelsen “Fundación Franco”, arrangören av begravningsmässan.

Det blåste kalla vindar och vädret var lite kyligt under dagen för Francos begravningsmässa den 18 november. Kanske att den spanska flaggan värmde lite…

Krigsmonumentet i Valle de Los Caídos, de stupades dal, består av ett stenkors placerat på bergstoppen Cuelgamuros, en punkt mellan Escorial och Guadarrama på 1758 meters höjd.

Korset mäter 150 meter och under det ingrävt 262 meter i berggrunden ligger basilikan där man hittar Francos och grundaren av falangistpartiet, José Antonio Primo de Riveras gravar.

Monumentet var från början tänkt som grav för alla stupade under inbördeskriget och tog 47 år att bygga. Inom området finns även ett kloster.

Utsmyckningen i basilikan är lite stalinistiskt stram och lämnar knappast någon oberörd. Speciellt när man ser många besökare som gör korstecknet och lägger blommor på Francos och Primo de Riveras gravplatser.

Vid klart väder ser man ända bort till Madrid från den 30.000 kvadratmeter stora, öppna platsen utanför basilikan.

Valle de Los Caídos ligger 58 km från Madrid och kan mycket väl kombineras med ett besök till det monumentala klostret i El Escorial på en dag.

Artikeln lades ut första gången: 2000-11-20

La Mantilla – en spansk huvudbonad

“La Mantilla” (en liten “manto”, dvs schal), används av den spanska kvinnan för att täcka sitt huvud.

Hon använder den glad eller sorgsen, till fest eller begravning, men den draperas då på olika sätt.

 

 

 

 

 

 

 

Mantillan fästs med hjälp av en “peineta”, kam, som kan vara hög eller låg.

Tecken på sorg: låg peineta, svart mantilla, framdragen över axlarna.

Tecken på glädje: hög peineta, svart eller vit mantilla.

Bröllop: låg eller hög peineta, svart mantilla. Det är endast drottningen och hertiginnan av Alba som får bära vit, hängande bort från axlarna.

La mantilla kan vara av siden, trasa, lump… silke, sammet eller spets. Idag tänker vi nog mest på den som en spetsschal.

Knypplerskorna från Almagro och Cataluña gjorde underverk vilka kan beses på Museo Arqueológico Nacional (Arkeologiska Museet) i Madrid.

En mantilla är alltid svart eller krämfärgad, aldrig riktigt vit, att färga in en mantilla i samma färg som klänningen är ett helgerån. Det bryts dock en del mot dessa regler.

Det var först på 1700-talet som de spanska högreståndskvinnorna började använda la mantilla, inspirerade av Goyas konstverk, dessförinnan bars den mest av damer av det “lätta gardet”.

Så har den blivit som en symbol för Spanien, där den bärs vid kyrkliga högtider, bröllop, begravningar och tjurfäktningar. Att bära en mantilla inger en känsla av värdighet; Du behöver inte vara spanjorska men be om råd så att Du inte gör fel.

Text och foto: Ingrid Barros de Lis – Anna-Lenah Renkwitz

De båda fotona visar vackra, svarta mantillas med sin peineta, här under ett bröllop. (Från Anna-Lenah Renkwitz)

På Wikipedia kan du läsa utförligare om mantillas på engelska.

Artikeln lades ut första gången 2001-07-06, senast uppdaterad 2008-11-24

« Nästa — Tidigare »