På gränsen till provinsen Guadalajara i nordöstra hörnet av Madridbergen återfinns byn, och att ta sig dit på slingrande bergsvägar tar sin lilla tid, men det är inget som man ångrar när man väl har kommit fram. La Hiruela ligger 105 km norr om Madrids centrum.

La Hiruela

Trots sitt isolerade läge verkar La Hiruela växa. Byggnation och renovering kan ses på många ställen i byn med ett 90-tal invånare. Kanske är det mikroklimatet som gör att människor trivs här. Det finns rikligt med vatten, med Jaramafloden i dess närhet för att nämna den största. På 1750-talet fanns här 220 invånare och byn var känd för sina frukt- och grönsaksodlingar. Man odlade råg, lin, linfrön, örter, äpplen och körsbär. Djurhållning var också ett stort inslag i vardagslivet. Under artonhundratalet hade denna lilla by ett trettiotal hus, en grundskola och församlingskyrkan.

Det finns inget exakt årtal när La Hiruela grundades, men troligtvis kom den till på medeltiden, som många andra byar i området. Namnet La Hiruela antas komma från ordet ”Hijuela” som innebär en väg eller stig. En tolkning är att det är förknippat med de kungliga boskapsvägarna, La trashumancia, som passerar här.

Klicka på minatyrbilderna nedan för att se dom större, eller välj bildspel.

[Visa som bildspel]

När man anländer till La Hiruela så får icke boende snällt parkera utanför byn. Det är härligt att kunna promenera omkring här och inandas ren bergsluft och slippa avgaser och trängsel som fordon utgör. Eftersom byn inte är större än den är, så innebär det inga problem heller. När man har promenerat runt de två parallella huvudgatorna i byn och kikat in i de små gränderna, så kan man stanna till och besöka den väl bevarade kyrkan San Miguel Arcángel. Den byggdes i mitten av 1800-talet i barockstil på samma plats där den gamla kyrkan stod. Sen kanske det smakar bra med en bit mat på något av byns tre utskänkningsställen.

Det finns sju fina vandringsleder i närheten för de som är intresserade av att se den vackra naturen i omgivningen. I och med att den rurala turismen glädjande växer finns det också flera möjligheter till övernattning.

Mer läsning om byn: Kommunens hemsida (på spanska).

Övernattningsmöjligheter:
El Bulín de La Hiruela
El rincón de la Sierra
Casa Aldaba
Entremelojos

Till startsidan för artikelserien La Sierra Norte de Madrid.

Cervera de Buitrago ligger 76 km norr om Madrid vid kanten av Embalse de Atazar, den största vattenreservoaren i den autonoma regionen Madrid. Förutom att försörja Madrid med dricksvatten erbjuder dammen fina badmöjligheter med sina sandstränder och kristallklara vatten.

Kartan används med tillstånd från sierranorte.com

Cervera de Buitrago är en liten by med 142 invånare och en yta på 12 kvadratkilometer, ändå finns här goda möjligheter till rekreation. Vill man utöva olika vattensporter så ger den nautiskiska klubben Nortesport lektioner i windsurfing, segling och kanot och erbjuder egen parkering, omklädningsrum, verkstad och egen strand.

För campare finns Camping de Cervera alldeles i anslutning till den nautiska klubben. Det finns också andra möjligheter till ruralt boende som kan bokas genom Iniciativas Cervera, se detaljer på deras hemsida (på engelska). Vandrarhemmet Albergue de Cervera, har plats för 60 personer.

Klicka på minatyrbilderna nedan för att se dom större, eller välj bildspel.

[Visa som bildspel]

Förutom att utöva olika vattensporter och bad är Cervera de Buitrago en bra utgångspunkt för vandring, ridning och bergsklättring. Är man kulturellt intresserad rekommenderas ett besök i kyrkan Iglesia Parroquial de Santa María de los Remedios, som byggdes år 1538.

Till startsidan för artikelserien La Sierra Norte de Madrid.

Restaurangerna med servering ute som t ex Casa Benito var fullsatta dagen då vi på måfå letade efter ett matställe för att äta lunch. Men vi hittade en skylt till en annan restaurang, El Cucharón de Lola (Lolas stora sked), som låg två tvärgator söder ut från Plaza Mayor sett, på Calle del Pozo 25. Här hittade vi ett smultronställe som vi kommer att återvända till flera gånger.

Kartan används med tillstånd från sierranorte.com

El Cucharón de Lola (Lolas stora sked) skiljer sig mycket ifrån de traditionella restaurangerna som man brukar träffa på i la Sierra de Madrid (Madridbergen). Här kom vi in i en sofistikerad lokal som kändes modern och fräsch, men ändå rustik som det oftast brukar vara i bergen. Menyn uppvisade ett mycket kreativt kök, restaurangen kunde lika gärna ha legat i Frankrike, Madrid, Barcelona, eller tom i Stockholm. Servicen var ypperlig, men samtidigt diskret.

Restaurangen ligger i ett vackert stenhus som är nyligen renoverat och den tillhör ett ruralt hotell med namnet MontedelTejo. Hotellet har 8 rum, och här skulle jag gärna vilja bo en natt. På hotellets hemsida (på spanska) kan du läsa mer och se bilder.

Klicka på minatyrbilderna nedan för att se dom större, eller välj bildspel.

[Visa som bildspel]

Annars är grillat kött vanligt på restaurangerna i bergen. Ser man skylten Asador (en restaurang med vedeldad ugn) så brukar det serveras helstekt spädlamm, får, nötkött eller vilt. En annan vanlig rätt är migas, en typ av brödpytt med sidfläsk och korv.

Montejo de la Sierra ligger på 1150 meters höjd, ca 9 mil norr om Madrid och kommunens yta är drygt 30 kvadratkilometer. Utvecklingen sen 1500-talet har inte gått något vidare framåt, snarare tvärt om om man jämför med vad byn hade att erbjuda sina 66 invånare då – i form av rådhus, slaktare, bagerier, smides- och vävnäring mm, mm. Förhoppningsvis ger satsningen på rural turism ett lyft åt samhället, för det finns mycket att undersöka. I området finns fina vandringsleder och Montejo de la Sierra ligger inom den 15.000 hektar stora naturparken ”la Sierra del Rincón” (berget i hörnan) som även är klassad som en biosfärisk naturpark.

Mer läsning om Montejo de la Sierra på kommunens hemsida, på spanska eller engelska.

Till startsidan för artikelserien La Sierra Norte de Madrid.

Den autonoma regionen Madrid med Madridbergen -Sierra Norte markerad längst i norr.
Kartan används med tillstånd från sierranorte.com.

Sierra Norte (längst upp i bild på kartan ovan) är den nordligaste av de åtta områdena (sk comarcas) som den autonoma regionen Madrid är uppdelad i. Av Madrids 179 kommuner återfinns 42 stycken här och den nordligaste kommunen Somosierra ligger ca 95 km från Madrids centrum.

På grund av regionens relativa närhet till Madrid där jag bor, så är det här ett område som jag ofta besöker. Ibland blir det bara som en halvdagsutflykt i form av en lördags- eller söndagslunch, under sommaren åker jag hit för att söka svalka uppe i Guadarramabergen. På hösten och våren vill jag gärna se de vackra färgerna som naturen har att erbjuda.

Den rurala turismen är något som alltid lockat mig och här kommer jag presentera mina smultronställen allt eftersom de upptäcks. Nedan finns en listning på de 42 kommunerna i Sierra Norte de Madrid från söder till norr, se det geografiska läget på kartan längst ner. På denna sidan kommer jag att fylla på med länkar till nya artiklar allt eftersom. Det finns hur mycket som helst att skriva och min förhoppning är att blivande madridturister även tar sig en dag eller två för att upptäcka ”det okända” Madrid uppe bland bergen.

De 42 kommunerna i Sierra Norte. Kartan används med tillstånd från sierranorte.com.

Sist, men inte minst vill jag framföra ett stort tack till Sierra del Norte de Madrid, som har givit mig tillstånd att använda sina sina kartor på min sajt. Besök dom gärna, du hittar massor med nyttig information om Madridbergen där (på spanska).

En stark vänskap och gemensam livsåskådning förenade de båda männen.

Och den 26-åriga vänskapsförbindelsen mellan Pablo Picasso och hans frisör, Eugenio Arias, har blivit en stor tillgång även för byn Buitrago de Lozoya, som tack vare den har fått sitt eget lilla Picassomuseum.

Foton:
På den gamla goda tiden. Picasso blir klippt av sin vän barberaren.
(Tack till spanska kulturministeriet för att jag fick publicera bilden.)

Det infällda fotot: Barberaren Eugenio Arias, 1997.

Historien börjar redan på 30-talet. Pablo Picasso och Eugenio Arias emigrerade båda till Frankrike i början på Franco-epoken och lärde känna varandra en dag när Picasso behövde klippa sig. Konstnären hade vid den tiden bosatt sig i Vallauris, i villan ”La Gauloise”, med hustrun Francoise Gilot, mor till Claude och Paloma.

De båda vännerna kom att dela vardagslivet på mäns vis; de spelade kort, besökte barer och gick på tjurfäktning, men även familjerna blev nära vänner. Picasso visade sin uppskattning genom att skänka sin vän olika konstverk, från signerade restaurangmenyer till utsmyckade frisörskrin.

Donation
Mot slutet av 70-talet återvände Eugenio på somrarna allt oftare till sin hemby Buitrago de Lozoya strax utanför Madrid. Där beslöt han sig för att donera hela sin Picassosamling till byn under villkoret, att den inte fick användas i kommersiellt syfte. Därför tar det lilla museet i kommunhusets källare heller ingen entré-avgift.

- Man skall inte tjäna pengar på presenter från en vän, men den som planterar ett träd gör å andra sidan något värdefullt för hela mänskligheten, menar barberaren.

Arbetsmoral
- Picasso och jag hjälpte och stöttade varandra ömsesidigt under alla år, fortsätter han. Vi beskyddade varandra känslomässigt och moraliskt och vi delade en rad värderingar, framför allt när det gällde arbetsmoral.

Pablo Picasso ansåg att den som lever utan att arbeta är en social tjuv och båda vännerna delade uppfattningen att endast den som arbetar och tillför något till mänskligheten är solidarisk.

- Ingen av oss manifesterade våra rättigheter utåt, men vi båda insåg att det inte finns några rättigheter som inte medför skyldigheter i livet. Pablo påstod alltid att arbetet var en nödvändighet och inte en rättighet, som många anser.

- Picasso levde för att skapa, för att ge, för vänskapen, för respekten och för freden och friheten, säger Eugenio Arias.

Vänskap
Eugenios och Pablos starka vänskap varade fram till konstnärens död.

- Jag hade emellertid ingen som helst kontakt med den konstnärliga och intellektuella världen under alla dessa år. Antagligen var det våra likartade karaktärer som förenade oss.

- Det är inte förrän jag har klippt färdigt ett hår som jag upptäcker mina misstag, och då är det redan försent, klagade barberaren en dag inför Pablo. Picasso kände genast igen sig och sa – Du är också en konstnär och en lärling precis som jag.

Ingela Brandberg intervjuade – Monica Andersson fotograferade.

Artikeln lades ut första gången år 2000. Senast uppdaterad: 2008-04-29

Eugenio Arias avled i sitt hem i Vallauris, Frankrike i slutet av april 2008, 98 år gammal. Läs mer om honom i en artikel i spanska dagstidningen El País.