Picassomuseet i Buitrago de Lozoya

26 november 2008, kl 12:20 av Ingela Brandberg
Postat i: Artiklar, Sierra Norte de Madrid | 6 488 visningar | Skriv ut

Barberaren och hans bäste vän

En stark vänskap och gemensam livsåskådning förenade de båda männen.

Och den 26-åriga vänskapsförbindelsen mellan Pablo Picasso och hans frisör, Eugenio Arias, har blivit en stor tillgång även för byn Buitrago de Lozoya, som tack vare den har fått sitt eget lilla Picassomuseum.

Picasso blir klippt av sin vän, barberaren Eugenio Arias

Foton:
På den gamla goda tiden. Picasso blir klippt av sin vän barberaren.
(Tack till spanska kulturministeriet för att jag fick publicera bilden.)

Det infällda fotot: Barberaren Eugenio Arias, 1997.

Historien börjar redan på 30-talet. Pablo Picasso och Eugenio Arias emigrerade båda till Frankrike i början på Franco-epoken och lärde känna varandra en dag när Picasso behövde klippa sig. Konstnären hade vid den tiden bosatt sig i Vallauris, i villan “La Gauloise”, med hustrun Francoise Gilot, mor till Claude och Paloma.

De båda vännerna kom att dela vardagslivet på mäns vis; de spelade kort, besökte barer och gick på tjurfäktning, men även familjerna blev nära vänner. Picasso visade sin uppskattning genom att skänka sin vän olika konstverk, från signerade restaurangmenyer till utsmyckade frisörskrin.

Donation
Mot slutet av 70-talet återvände Eugenio på somrarna allt oftare till sin hemby Buitrago de Lozoya strax utanför Madrid. Där beslöt han sig för att donera hela sin Picassosamling till byn under villkoret, att den inte fick användas i kommersiellt syfte. Därför tar det lilla museet i kommunhusets källare heller ingen entré-avgift.

– Man skall inte tjäna pengar på presenter från en vän, men den som planterar ett träd gör å andra sidan något värdefullt för hela mänskligheten, menar barberaren.

Arbetsmoral
– Picasso och jag hjälpte och stöttade varandra ömsesidigt under alla år, fortsätter han. Vi beskyddade varandra känslomässigt och moraliskt och vi delade en rad värderingar, framför allt när det gällde arbetsmoral.

Pablo Picasso ansåg att den som lever utan att arbeta är en social tjuv och båda vännerna delade uppfattningen att endast den som arbetar och tillför något till mänskligheten är solidarisk.

– Ingen av oss manifesterade våra rättigheter utåt, men vi båda insåg att det inte finns några rättigheter som inte medför skyldigheter i livet. Pablo påstod alltid att arbetet var en nödvändighet och inte en rättighet, som många anser.

– Picasso levde för att skapa, för att ge, för vänskapen, för respekten och för freden och friheten, säger Eugenio Arias.

Vänskap
Eugenios och Pablos starka vänskap varade fram till konstnärens död.

– Jag hade emellertid ingen som helst kontakt med den konstnärliga och intellektuella världen under alla dessa år. Antagligen var det våra likartade karaktärer som förenade oss.

– Det är inte förrän jag har klippt färdigt ett hår som jag upptäcker mina misstag, och då är det redan försent, klagade barberaren en dag inför Pablo. Picasso kände genast igen sig och sa – Du är också en konstnär och en lärling precis som jag.

Ingela Brandberg intervjuade – Monica Andersson fotograferade.

Artikeln lades ut första gången år 2000. Senast uppdaterad: 2008-04-29

Eugenio Arias avled i sitt hem i Vallauris, Frankrike i slutet av april 2008, 98 år gammal. Läs mer om honom i en artikel i spanska dagstidningen El País.