Konflikten mellan de primära parterna gäller Baskien som territorium och dess självbestämmande. Från början var ETA:s mål att uppnå baskiskt oberoende och stärkande av den baskiska kulturen och språket. Dessa mål fortsätter att stå i centrum av ETA:s ideologiska program, fempunkts-programmet, det sk KAS-alternativet, som sedan mitten på 70-talet anger minimikraven för att upphöra med våldet:

1. Reformering av 1978-års spanska konstitution, så att Baskien ges rätt till självbestämmande.
2. Territoriell integritet åt alla Baskiens provinser i Spanien, vilket innebär en revidering av 1979-års autonomistatut så att Navarra införlivas med med Euskadi.
3. Att det baskiska språket (Euskera) skall bli det officiella språket.
4. Ovillkorlig amnesti för alla ETA-medlemmar i fängelse eller i exil och tillbakadragande av polis och militär från Baskien.
5. Den sista punkten hänför sig till arbetarnas villkor och uttrycker solidaritet med arbetarklassen .

Sedan ETA:s tillkomst har de orsakat mer än 500 mord, skadat mer än 1 000 människor, genomfört ett 60-tal kidnappningar, ett stort antal bomdåd, väpnade rån och ökat sin “revolutionära taxering”. För spanska staten ligger den subjektiva oförenligheten i att en organisation inte har rätt att utöva våld för att uppnå sina mål i en stat med ett fungerande och representativt statsskick, en demokrati. Sedan övergången till demokrati har Baskien givits en hög grad av självbestämmande genom sin autonomi, och förändringar skall ske på demokratisk väg.

Enligt Wallensteen (1994) är det svårt att acceptera att grupper som använt vapen mot samhället ges företräde framför valda representanter, våld får inte löna sig bättre än demokratiska metoder. Det politiska arbetet skall belönas inom den etablerade ramen och aktioner utanför denna ram skall bestraffas. Vidare råder det enligt Wallensteen en internationell enighet om att gränser inte får ändras med våld. Därför får också oförenligheten ett strukturellt perspektiv.